Daniel Forever

Har haft orientering i skolan också där jag instinktivt strävat efter ett solklart MVG, hade jag tänkt mig. Jag tog svåraste banan och gav mig ut, första kontrollen var solklar, kändes riktigt bra och kutade lite fortare vilket jag senare ångrade då jag fick en helvetisk håll. Försökte ignorera den, ungefär samma ignoration(?) som jag använder mot min hungriga katt. Gav upp till slut och tog upp en kotte i hopp om att hållen skulle försvinna och det var väl här nånstans som mitt sköna orienterings-flow vände till det värre. Sprang lite grann och de mesta stämde på kartan som de jag upplevde det, tyckte jag iaf. Men när husen på kartan inte fanns där dom skulle vara så blev jag lite smått frustrerad och tyckte att kartan var felritad, jäla kartritare som inte kan sin sak tänkte jag upprepande. Till slut kom jag fram vid orsanbaden och kunde urskilja var någonstans jag egentligen var, vilket inte var speciellt nära kontrollen. Sprang vidare och närmade mig iaf kontrollen och när jag var exakt där kontrollen skulle ligga så existerade den inte heller, frustrationen började smyga sig på igen och jag har för mig att jag tillochmed svor lite högt för mig själv. Letade typ fett länge efter den där 5an, och när jag tänkte strunta i den så hittade jag den nergrävd, bokstavligt i nån grop, ofta man gräver ner kontrollen. Resten av min tur gick dock ganska bra som tur var. Slutsats: Orientering kan vara djävulen.