Daniel Forever

I skolan hålls det mycket på med olika pranks, det har tillochmed startat ett prank war. I längden blir det alldeles för mycket för min hjärna känner jag. Ett slags prank som är inne i tiden, och kanske till och med modet verkar vara den här skrämmas-och-sen-köra-sten-sax-påse-om-vem-som-får-slå-vem-grejen. På våra hektiska raster, där allt spring i benen gör utlopp genom att vara mest högljudd och vildast, som om kroppen hade setat i en tvångscell och äntligen får komma ut och smaka på en köttfärslimpa. Jag kan inte neka till att uppträda lite ofint ibland, men jag är faktiskt trevlig. Vissa dagar är bättre än andra helt enkelt och då sätter jag ogärna käppar i hjulet- en bra dag är ju en bra dag.
Prank:andet verkar inte få nåt slut, det verkar otroligt nog öka i antalet handlingar och man kan inte sluta dras med i det. Tex. idag så kom en god vän till mig, på ett nytt och riktigt störande prank. Det kommer nog få en exceptionell spridning, kanske kan pranket hitta vägen ut från NS-bänken och våga sig ner i cafeterian. Det är högst troligt när den sortens ungdomar som lever i NS-korridoren uppträder som de gör.

"Practical jokes makes the world go round"